Har stolt spatserat runt i Twickenham med barn och vagn som vilken tonårsmamma som helst, vilket kanske var anledningen till att svenskläraren Thomas inte kände igen mig när han passerade i sin kanariegula keps. Illusionen att någon tog mig på allvar som mamma gick dock upp i rök när en massa gamla tanter började dra i Aiva för att hon är så gullig, och sedan sa till mig, "Och du är inte så dum, du heller". Att jag är Christian och Romans mamma är tydligen hur rimligt som helst med tanke på hur många gånger jag fick den frågan, men jag har alltför mycket av ett "baby face" för att vara en ettårings förälder. Kan i och för sig bero på de socioekonomiska skillnaderna mellan Chesterton och Richmond (ska skriva uppsats om detta).

  

Än en gång är stämningen sorglig och nostalgisk, men jag fick en episk avslutning när Kathy och Roy körde förbi Virginia Woolfs gamla hus. Det tänker jag inte glömma så länge jag inte blir dement.

 

Ebba out